Om livet i föreningen på 1940-talet, en boende berättar

Jan Möller, som bodde i föreningen under 1940-talet, har varit vänlig nog att i en mycket läsvärd text dela med sig av sina barndomsminnen från vår bostadsrättsförening och kvarteren däromkring. Läs och förundras över hur annorlunda livet här är nu jämfört med då!

"Översänder här några av mina minnen från åren 1942-47.

Vi flyttade in hos Verner och Ingeborg Kruse, Wargentinsgatan 7, min mamma och jag 1942. Min mamma hade skilt sig och vi hade ingenstans att bo. Vi kom i kontakt med familjen Kruse genom gemensamma bekanta, och så löstes vårt bostadsproblem. Egen bostad var en bristvara på den tiden och även en kostnadsfråga, då som nu.

Familjen Kruse hade inga egna barn. De var uppfostrade på landsorten i en tid när folk hade det mycket knappt och där man hjälpte varandra så gott det gick. Det fanns en solidaritet och medmänsklighet mitt i knappheten. Att de skulle hjälpa mamma och mig, tills vi fick tag i vårt eget, var bara en naturlig sak.

Vi bodde nu 4 pers. i deras lägenhet, som var 2 rum och kök. Hall och badrum, 3tr. upp i 7:an. Balkong mot gården. Mamma och jag sov i vardagsrummet och Verner och Ingeborg i matrummet.

Det var världskrig och många flyktingar kom till Sverige. Särskilt judar från Tyskland och de tyskockuperade länderna. De flyktingar, som var yrkesutbildade sökte sig ofta till sitt eget skrå. Verner Kruse var skräddarmästare och hade eget skrädderi vid W.g.3. Många flyktingar sökte upp honom och fick naturligtvis bo och äta hos oss tills något alternativ dök upp.

Från det vi flyttade in tills kriget var slut delade mamma och jag vardagsrummet som sovrum med olika flyktingar. På natten hängde vi upp sängöverkasten på en lina som gick diagonalt över rummet. På ena sidan om låg vi och på andra sidan flyktingarna.
Hur maten räckte till vet jag inte för all mat var ju ransonerad.

Ransoneringskorten fick man kvittera ut av vicevärden, som hade sitt kontor i entreplanet intill hissen. Där kunde man även köpa gaspolletter. Gaspolletter kunde man köpa där eller i Konsum tvärs över gatan. Konsumaffären var då en välsorterad affär med personlig betjäning. På 1960-talet gjordes den om till snabbköp och på 70-talet, tror jag, lades den ner.

Jag tror också att det kom en eller annan matsändning från vänner på landsorten. Och så bodde det en farbror i W.g.3, som sålde charkuterier svart. Han hade hela badkaret fullt med kött. Ibland så köpte vi men ibland fick man vända i dörren p.g.a. odören. Jag kommer ihåg att Ingeborg sade att sådan mat går inte att äta.

Kvällarna kunde bli riktiga kulturaftnar. När vi hade satt för mörkläggningsskivorna och dragit för gardinerna blev det ofta en happening. Verner spelade fiol och luta. Min mamma spelade piano och ofta kunde någon eller några av flyktingarna spela eller sjunga något. Ofta både sjöng och dansade de sina traditionella sånger och danser. Ibland lästes poesi eller spelade teater och klädde ut sig.

Trots språkförbistringen, kulturella och etniska skillnader, levde vi på denna lilla yta utan några större problem. Eftersom flyktingarna oftast var skräddare kunde de hjälpa Verner och andra skräddare i trakten med jobb.

På vår sida av W.g. låg en frisersalong vid stora passagen mot 5:an. På andra sidan passagen hade en rysk invandrare, Lisenko, sin tobaksaffär. Vägg i vägg med honom låg en fiskaffär, som hade rinnande vatten på insidan av fönstret mot gatan. Därefter 3:ans port och så Verners skrädderi. Därefter kontor och lager för De Vanföras Förbund. DVF hade tombolastånd runt om i staden och vinsterna kunde man hämta ut på W.g.3, Nilsson hette föreståndaren.

En eller två gånger per vecka var det brandskyddsövningar. De gick i hemvärnets regi och alla var tvungna att vara med. Eftersom jag var liten och lätt fick jag ofta ligga på båren och det var både kul och spännande när de sprang i trapporna.

På gården och ute på stora gatan låg stora vedstaplar. Centralvärmen och varmvattnet o.s.v sköttes av maskinister, som hade eldningscentralen under huset mot Celsiusgatan. Där eldade man med ved. En maskinist hette Andersson. Han var snäll och honom tyckte alla ungarna om. En hette Öhrström och honom var vi rädda för.

Det fanns många barn runt om i husen. Säkert var vi en 10-15 stycken som lekte på gården på dagarna. Själv gick jag på dagiset, som låg i innerhuset en våning över passagen. När vi kom i skolåldern så var Kronobergsparken vårt stora eldorado. Där fanns stora ytor att röra sig på när vi lekte Robin Hood och Tarzan. Där fanns även tillfälle till aktiviteter. Gungparken mot Kronobergsgatan. På vår sida fotbollsplan som också spolades till is på vintern. Från toppen och ner mot fotbollsplanen isade de en kälkbacke på vintern.

På söndagseftermiddagarna under sommarmånaderna spelade en mässingsorkester i en liten rotunda intill fotbollsplanen. Där satt folk på gräsmattan och hade kaffe med sig. Och barnen lekte. Det var en idyll och alla hälsade artigt på varandra med efternamn. Det var ordning och reda. Gjorde man något bus kom parkvakten och tog en i örat. Hetsa Parkis gick varningsropet när någon fick syn på honom.

På Kruses skrädderi syddes det för fullt. En eller två sömmerskor var anställda. Både dam- och herrkläder sydde man. Massproduktionen av kläder för privat bruk var kanske inte så stor under krigsåren? De som kunde lät sy sina kläder men jag har en känsla av att de flesta sydde själva. Många av kunderna var poliser. En del sydde sina uniformer hos Verner och många beställde ändringsjobb.

En polis som sydde sina uniformer hette Curt Hjelm och honom beundrade vi. Det var en kraftig, muskulös kille som utstrålade styrka och pondus. Han är legendarisk inom polisen. 4 eller 5 gånger har han gått fram och tagit skjutvapen ur händerna på gangsters. Han tittade dem bara i ögonen och sa att sådana här leksaker kan vara farliga. Gangstrarna fick macaroniben och kunde inte skjuta.

När poliserna kom in på skrädderiet skulle de alltid utmanas på styrkeprov. Antingen bryta arm eller lyfta strykjärn. Flera järn på en hand och så många som möjligt. Det var tunga pressjärn som vägde 5-10kg per styck. Som skräddargesäll ingick det antagligen i jobbet att pressa tyger och med åren blev Verner oerhört stark i både händer och armar. Förlorade polisen vadet så var Verner uppåt och tog fram lutan och spelade Evert Taube eller Bellman.

1945 fick mamma och jag en egen lägenhet också i 7:an fast på 4tr. En 1:a med kök och bad. Det var våningen ovanför Kruses så vi hade nära till. Fortfarande åt vi middag där nästan varje kväll. Och för mig var det en trygghet att alltid ha Ingeborg eller Verner när mamma jobbade.
1947 gifte mamma om sig och vi flyttade till Vanadisplan. Men så länge som Verner och Ingeborg levde hade vi nära kontakt. Verner dog i mitten av 60-talet i hjärnblödning och Ingeborg dog 1987. Hon blev 87 år.

Ingeborg förtjänar att omnämnas. Hon var från 15 års ålder arbetande medlem i Socialdemokraterna och Verdandi. Hon städade kontor mellan 4 och 9 på morgnarna. Gick därefter till Verdandis expedition på Barnhusgatan. Och så hem och laga mat och sköta hemmet och mig och flyktingarna. Hon hade många förtroendeuppdrag. Hon satt med i barnavårdsnämnden och nykterhetsnämnden. Hon var nämndeman i rådsrätten. Hon hade uppdrag som övervakare.

Klagade aldrig. Inget snack om övertidskompensation eller gå in i väggen eller pension- eller avgångsvederlag. Däremot kom det ibland brev med pengar där någon flykting tackade henne för den hjälp hon gav dem när de behövde. De hade inga pengar just då men ändå, kanske 20 år senare, kom de ihåg henne och ville meddela sin tacksamhet.

Hela mitt liv har säkert formats av livet i Brf Järnvägsmannen.

Med vänlig hälsning Jan Möller"